Natten mellan måndag och tisdag gick Kurry plötsligt bort. Bara sådär. Hon har varit jättepigg, sitt vanliga kvittrande, visslande, nyfikna jag. På söndagen satt hon ute i gräset med hela marsvingänget och tuggade frenetiskt, och på måndagmorgonen gosade jag med henne innan jag gick till jobbet och hon mumsade i sig en morotsbit. När jag kom hem på kvällen efter jobbet och skulle säga godnatt till alla djur ser jag att hon sitter och hänger med huvudet. Hon försöker vissla men får inte fram något ljud. Tar med henne in, ringer veterinären som ger råd. Vätskar upp henne, matar med 1:a Hjälpen, har henne i famnen hela kvällen. Hon sitter i mitt knä och äter en äppelbit men ser trött ut i blicken. På natten får hon ligga och sova bredvid sängen, jag vaknar flera gånger och är uppe och tittar till henne. Hon sover mest och är jättetrött. Sista gången jag går upp ser jag att hon ligger kvar i samma sovställning men slutat andats. Veterinären tror att det är hjärtat eller lungorna som slutat fungera, eftersom allt gick så fort. Nu finns Kurry inte mer.

Det går inte att beskriva vilket enormt tomrum ett litet marsvin kan lämna efter sig. Det känns i kroppen hela tiden att hon är borta. De andra marsvinen visslar glatt när man kommer in till dem, men Kurry började alltid vissla redan när hon hörde att jag kom på grusgången på vägen till ladan. Hennes visslande hördes över hela gården, både när hon var inne med sina vänner och när hon satt och betade gräs i uteburen. Hon var så glad och nyfiken, stod alltid på bakbenen och väntade på något gott. Det känns så ledsamt och orättvist att hon inte fick fler fina år framför sig. Hennes familj som haft henne innan hon kom till mig kommer att begrava henne tillsammans med Kurrys kompis som gick bort i våras/somras, så de får leka tillsammans i marsvinshimlen.

Kurry var en helt fantastisk liten dam med en otrolig personlighet, och hennes små tassar har verkligen satt djupa spår i mig.

När jag skulle bära in henne igårkväll från utehägnet ser jag att hon har små vita maskar i rumpan. Ringer min veterinär och får veta att det inte är maskar så som i invärtes parasiter, utan värre - nämligen fluglarver. Tydligen får de in några kaniner varje år den här tiden på året, som blivit angripna av fluglarver. Oftast med dödlig utgång. Det är svaga individer och individer med nedsatt immunförsvar som angrips, larverna bygger bon i veck på kroppen och det är när de börjar leta sig inåt och leva i tarmar och könsorgan som det börjar bli livshotande. Jag har ju hela tiden känt att Minna inte varit riktigt frisk, har nästan gått och väntat på att något ska hända henne. Hon är ju både döv och halvblind, men glad och pigg och trivs med livet i stort. Så nu är det enda som hjälper att tvätta, spola, skölja, plocka och hålla rent - och hoppas att de inte tagit sig in i tarmarna. Ska prova spruta med Ivomec också.

Så snälla ni, hållar tummar och tassar för att hon ska ta sig igenom detta med livet i behåll.

Liten kattunge, ca 6 veckor, upptäcktes i Alunda under en bro - sedan lyckades den åka bil och hamna strax utanför vår by där den bott under ett hus sista dagarna. Den har blivit matad men inte gått att fånga in, är ev utefödd. Jag kontaktade kvinnan som matat den och idag lyckades hon få in den i en bur, så jag hämtade den lille. Den lille bor nu med kattfamiljen hos Anna, som jag berättade om igår, de som skulle avlivas. Hoppas mamman accepterar henne/honom. Obeskrivligt vad högt den kurrade när den upptäckte sina nya småsyskon som skulle fram och börja busa... jättefint.

Åh vad jag blir less på alla vuxna människor som inte tar ansvar.

Har fått hit en katt, okastrerad hane, som är väldigt mager och i rätt dåligt skick. Han kom sent igårkväll, fick klappa honom lite på huvudet trots hans varningsljud. Annonserar i byn och på Blocket men har väl inte så höga förväntningar på att någon ska höra av sig. Gör ingen det följer han med mig till jobbet och blir kastrerad, sedan får han med lite tur husera hos min kära vän och fd djurskyddskollega Anna som även hon insett Skobys gränslösa charm och köpt sig ett hus i byn. Hon kommer att fortsätta med kattverksamheten i liten skala här nere, redan imorgon tar hon emot en kattmamma med fyra ungar som skulle avlivas till veckan. Kanske kommer här en oemotståndlig kattungebild inom kort - gnagarna måste ju dela med sig lite av rampljuset...!

Hittade en annons på Blocket där det stod följande:

"Hejsan!
Jag har två jätte finna marsvins killar syskon 6 månder.
Jag har köpt en hona till dom som är tre färgad och är 6 veckor gammal. Hon är ej för ung för att få mins en kull!! Hon kommer få två kullar minst innna sommaren.
Du kan tinga en bebis för 100kr
Har sålt marsvins kullar på blocket förr. Där av att om du vill ha just den bebisen så tinga den så blir den din:)

Har ni frågor är det bara sms,ringa eller mejla.
Mvh/Lisa"

Efter ett tag lägger hon till följande i annonsen:

"Alla ni som tänker skicka mail där det står att jag gör fel behöver inte göra sig det besväret, har koll på läget!!"

Jag svarade i alla fall följande (och det värmer att veta att fler uppenbarligen också reagerar!): "Hej Lisa, såg din annons och blev förfärad.. tycker för det första synd
om en liten hona som får bo tillsammans med två okastrerade hanar,
vilken fruktansvärt stressande tillvaro. Sedan känns det ju hemskt
onödigt att producera marsvin på detta sätt - du kanske ser alla
omplaceringsannonser som ligger ute på Blocket? Det finns för många
marsvin och för få som vill ta hand om dem hela deras liv, vilket
resulterar i att de avlivas, hittas dumpade eller blir reptilfoder. Jag
hoppas att du tänker över ditt beslut och ser till att inte producera fler
marsvin när det redan finns så många som inte har goda hem. Älskar du
marsvin bör du ta ditt ansvar och inte producera fler."

Förstår att det är chockerande att läsa denna rubrik, det är minst lika overkligt att skriva den. Kajsa ringde imorse och berättade att Molle sett lite hängig ut igår kväll, och att han nu på morgonen inte riktigt ville äta. Vi bokade en tid och hon kom in med honom mitt på dagen. Vi höll på med honom ett par timmar och vätskade upp, gav smärtlindring och vitamininjektioner, matade med första hjälpen, försökte massera magen då vi kände att han helt klart var förstoppad, mm, mm. Under veterinärens magmassage känner hon en stor knöl, stor som ett äpple, på ett ställe i magen där det inte ska sitta en stor knöl. Det visade sig vara en enorm böldutväxt på tarmen. Den här bölden har nog vuxit till under ett tag, men inte orsakat några större problem förrän den nu var så pass stor att det blev totalt stopp i tarmarna. Molle fick somna in i mitt knä, han var lugn och trött och låg med det lilla huvudet mot min hals. Vi hoppas att han inte haft ont av denna, han har ju varit pigg och glad och ute och sprungit i snön, och ätit normalt. Jag är jättetacksam att Kajsa verkligen noterade att han verkade hängig och kontaktade oss för att komma in med honom - hade hon inte sett det hade han troligtvis avlidit inom ett par dygn, då under betydligt större smärtor. Det känns fruktansvärt sorgligt att Molle inte finns mer, först och främst för Molles egen skull - han som njöt så av livet och just hade fått ett underbart permanent hem där han anpassade sig oerhört snabbt och verkade trivas - men också för Kajsa med familj som så snabbt förlorade sin nye vän, och självklart för lille Busis, Molles bror, som levt tillsammans med honom sedan dagen de båda föddes. Killarna var oerhört fästa vid varandra och bilden ovan där de tvättar varandra var verkligen ingen undantagssituation. Busis mår under omständigheterna bra och kommer att bo kvar i sitt nya hem, vi kommer att ordna så han får en liten tjejkompis att tvätta istället för sin bror. Molle var social, gosig och mycket beroende av och tillgiven mot sin bror. Han älskade promenaderna i snön, att äta hasselnötter och att ligga utsträckt på golvet och bara njuta av livet. Molle är i mina tankar och kommer alltid att finnas hos mig som en av de två första underbara kaniner som kom till Pensionat Gnaget.